Kassakön

 Det finns vissa saker som slår en som lite udda här uppe i Hälsingland. Men för att reagera på dessa saker krävs det att man har bott utanför Hälsingland i lite längre perioder. Var man bott är egentligen irrelevant, vissa saker är.... hur ska man säga?.....så oerhört typiskt norra Hälsingland.

Som det där med att säga "tackotack" istället för ett vanligt "tack" eller "tack och välkommen åter". "Tackotack" låter helt enkelt konstigt och faktiskt lite barnsligt. Det låter helt enkelt fel. Lite som när bilen misständer eller kniven slinter med ett skärande ljud över tallriken och får hela middagssällskapet att stanna upp i konversationen med en rysning.

Men det som verkligen är unikt och faktiskt lite deprimerande är den totala oförmågan att släppa förbi någon i kassakön när personen bakom en står men en liten vara i handen. Hur många gånger har man inte sett denna stackare stå där med något som måste inhandlas i all hast som kanske glömdes bort tidigare på dagen när det storhandlades. Den personen står tålmodigt bakom någon som långsamt lassar upp en full kundvagn. Inte ens barn med en glass släpps förbi i kassakön.

Det som är ännu mer konstigt är att ingen reagerar på detta, ingen verkar tycka det är konstigt. Det som är en vedertagen norm, en standard och något som förväntas av dig överallt annars praktiseras överhuvudtaget inte här i Ljusdal. Om man inte släpper förbi en en person med en eller två varor i handen i till exempel Stockholm, Malmö, Eskilstuna eller i någon annan civiliserad stad så reagerar folk. Man säger till helt enkelt. Om man inte släpper förbi ett barn med en glass i handen, eller ens tre barn med varsin glass i handen i Stockholm, Norrköping, Varberg eller annan civiliserad ort så kan man nog med all säkerhet förvänta sig en skarp åthutning av andra i kön eller till och med av kassörskan ifråga.

Vi förväntas helt enkelt visa hänsyn till våra medmänniskor, men inte här. Det är ett mysterium. Kanske är det så att man inte ser varandra. Människor man inte känner finns helt enkelt inte. Eller så är man inte van vid att ta hänsyn till varandra, man har helt enkelt inte den förmågan. Kanske är det brist på övning, eller man kanske helt enkelt inte ser behovet. Om jaget alltid sätts först så behöver man varken se eller bry sig om sin omgivning.

Det kan kanske betraktas ur en filosofisk vinkel. Om du inte känner personen sedan gammalt kanske den personen inte finns? Lite som "den Dreglande Dårfinken på Traal" (ett osannolikt enfaldigt djur; det tror nämligen att om du inte kan se det, kan inte det se dig - ett verkligt dumt djur alltså, men mycket mycket glupskt) som figurerar i Douglas Adams bok Liftarens guide till galaxen. Där påpekar författaren hur bra en handduk är, faktiskt helt oumbärlig. Man kan till exempel linda den runt huvudet och på så sätt lura denna best. Är invånarna lite som "den Dreglande Dårfinken på Traal"? Fast utan lusten att sluka folk. Om du inte har läst Liftarens guide till galaxen så gör det, omedelbart.Finns garanterat att låna på biblioteket. Där kan du bland annat få svaret på den stora frågan, vad är meningen med livet, universum och allting. Svaret står där, jag lovar.    

Men varför inte prova något kul, det är faktiskt lite underhållning. Prova att släppa fram den som står bakom dig dig. Vänd dig om och erbjud personen ifråga att gå före dig med hänvisning till att denne bara har en eller två varor samtidigt som du står där med en full kundvagn. I den normala civiliserade världen som i Stockholm, Katrineholm, Kalmar eller Leksand så är detta beteende naturligt och du får ett artigt "tack" tillbaka. Ingen av de inblandade parterna tycker att detta är konstigt. Men om du gör det här i Ljusdal så möts du av förvåning. "Hur kan du släppa förbi mig?" verkar vara den spontana reaktionen och du får ett "Jasså" som svar när personen ifråga går förbi dig i kön, uppenbarligen nöjd med situationen. Samtidigt kan man se hur hjärnan arbetar febrilt. "Varför får jag gå före? Är det något fel på den där?" verkar personen som fick gå före fråga sig. Ibland kan det vara kul att ställa till det hos de väl inarbetade normerna här i Ljusdal.

Men låt oss gå tillbaka till den där kassakön. Underligheterna är inte riktigt slut ännu. En annan sak som slår en är att ingen drar sitt kort förrän kassörskan har slagit in alla varorna, blippat eventuella rabattkuponger och frågat om man vill utnyttja eventuella rabatter. När allt detta är gjort börjar man leta efter kreditkortet i någon ficka eller bland någon av de tre hundra korten man har i sitt mobiltelefonfodral. Något som ofta får den slimmade och designade mobilen att mer påminna om en tegelsten och inte som ett under av design och funktionalitet som Apple eller Samsung har utlovat. Inte så konstigt att många har välutvecklade biceps efter ha lyft denna tunga tingest till örat ett antal gånger under dagen.

Alltså, det fungerar såhär: Man kan dra både Ica-kortet och sedan kreditkortet så fort första varan är blippad. Ica-kortet under förutsättning att du är på Ica. Är du på Coop använd det gröna kortet istället. Så man kan alltså leta fram kortet eller korten innan alla varorna är blippade. Det kostar inte mer och om man är orolig att summan inte stämmer kan man alltid avbryta köpet genom att trycka på den röda knappen. Det enda man sparar är tid. Främst då för de personer som väntar bakom dig på sin sin tur.

Om man höll på på detta sätt, alltså väntar med att leta fram kort när alla varor är blippade, eller skannade vilket är den mer korrekta termen, någon annanstans än i Ljusdal så blir reaktionerna tydligt negativa från bakom dig. Det är därför butiker har speciell pensionärsrabatt mitt dagen. Man är väl medveten om att det är främst pensionärer som ofta fortfarande lever i svunnen tid innan kort och blippande som gör så här. För att inte mammor och pappor som har bråttom till diverse dagis och aktiviteter genom bilköer ska få stressanfall i kassakön så försöker man styra gamlingarna till tider då dessa mammor och pappor arbetar. Denna metod skulle inte fungera här i Ljusdal, här gör alla samma sak oavsett ålder och kön. Man står där tålmodigt och väntar på sin tur och gör exakt samma sak som alla andra. Man börjar treva efter plånboken eller mobilen när alla varor är blippade.

Om du känner att det tar tid och kanske en möjlig lösning skulle kunna vara att öppna en kassa till så du kan få betala för din enstaka flaska med soja eller vad det nu är som du saknade hemma så kan du be personalen att öppna en kassa till. Gör inte det! Sannolikheten är stor att personalen ifråga tittar konstigt på dig och undrar: "Varför det, har du bråttom eller?" Så blev responsen sist jag provade.

Kallas för serviceanda ala´ Ljusdal.

Så stå där och titta på dina medmänniskor när de letar efter det där kreditkortet någonstans i det överdimensionerade plånboksfodralet samtidigt som de frågar kassörskan hur det är med en gemensam fyrmänning. Se hur de kämpar med att dra kortet, slå koden och hur kassörskan blippar rabobatkupongen upprepade gånger trots att den gick ut för 3 veckor sedan samtidigt som de pratar om fyrmännngens nya altan.

Du bor faktiskt i en ort där tiden är oändlig och arbetsdagen i regel upphör vid tre på eftermiddagen, om det inte är fredag och man måste till systemet, då slutar arbetsdagen vid två. Så njut av att faktiskt leva i en liten ort bland de lätt nedbrunna skogarna i norra Hälsingland där man inte har bråttom och man faktiskt upplever kassakön som ett äventyr som man ska njuta av så länge det går.